Även om andlighet funnits i mitt liv länge, är det en relativt kort tid jag utövat det. Eller – böner, att dra budskapskort och försöka vara en så god människa som möjligt, det är väl etablerat. Likadant med meditation, attraktionslagen och säkert en hel del annat som jag inte ens tänker på att jag gör / känner tillit till, för att det är så självklart för mig numera. Men att ge healing, det är ganska nytt. Jag kan ärligt säga att jag förundras så mycket över det, och att jag knappt vet vad jag gör egentligen…

Det är naturligtvis inte helt sant. Jag är diplomerad healingterapeut, och under utbildningen fick jag lära mig olika tekniker för hur jag skulle koppla upp mig mot den Högsta Källan /Gud / Universum (kärt barn har många namn), och därefter olika sätt att ge healing på. Chakrabalansering, intuitiv healing, healing med fullmånens hjälp är några exempel. Jag kommer aldrig glömma en av de första gångerna jag tränade på att ge healing till en av de andra eleverna, utanför lektionstid. Bara för att förtydliga vill jag berätta att det var lektioner på webben, och därmed distanshealing, något jag fortfarande ägnar mig åt. Vi hade kommit överens om klockslag, hon hade lagt sig ner för att ta emot, och jag befann mig på ett ostört ställe i mitt hem (inte helt lätt, vi har fyra barn som alla bor hemma) men jag hade gått undan. Jag kopplade nervöst upp mig, och bad samtidigt en bön, hon hade lovat att ge ärlig feedback, och jag ville så gärna att det skulle funka, men tvivlade starkt på om jag hade förmåga…

Och så, plötsligt, var jag inuti ett energifält med massor av känslor. Ojdå, tänkte jag, och det var min sista tanke på en stund. I stället var det ett annat sinne som framträdde; ett som på något mystiskt vis kände, såg och hörde inuti fältet samtidigt. Jag fick tydligt till mig att jag skulle ”dra ut” något ur både hjärt- och halschakra, och det gjorde jag en bra stund. Och samtidigt som jag greps av en kortvarig lycka – jag tycktes ju ha ha kommit i kontakt med något här – blev jag förtvivlad. Vad sårad hon har blivit, och lurad, minns jag att jag kände. När stunden var över var jag lite dimmig och groggy, men skrev kortfattat till henne vad jag fått till mig, en överenskommelse vi hade.

Hon skrev senare tillbaka något i stil med; ”Vad var det du GJORDE?! Jag känner mig typ 20 kg lättare, som jag fått tillbaka förmågan att andas. Och allt du skrev stämmer! Jag har blivit så sårad och bedragen, och försöker läka efter det”.

Det var en stor stund för mig, första gången jag fick en tydlig bekräftelse på att jag kunde förmedla healing på ett kännbart sätt, och även ta emot budskap. Ändå var jag långtifrån övertygad. Jag har alltid varit realist och ganska skeptisk, och faktiskt ateist fram till att jag var tjugoåtta år. Så jag var tvungen att träna igen och igen, och sökte frivilliga i gruppen som ville ta emot och ge ärlig återkoppling. Vilket var ett perfekt utgångsläge, för jag kände ingen av dem och visste alltså inget om dem.

Gång på gång kom liknande besked; De kände healingen, antingen genom att bli djupt avslappnade, förnimma värme eller kyla, se färger, inre bilder, uppleva lycka eller frid. Sällan allt av det, men i stort sett alltid något. Och informationen jag fick till mig om dem var korrekt! Det har gått ett drygt år sedan den första gången, vid nyår startade jag upp mitt företag som healer, i liten skala, och…jag vet fortfarande inte vad jag gör egentligen…

Men min healing ger ofta resultat, också gällande kroppsliga besvär. Senast förra veckan gav jag en klient med mycket värk healing, och i går rapporterade hon att hon mår mycket bättre än innan. Och jag vill bara utbrista …Va!? Hur är det möjligt? Hur kan JAG? Parallellt med att jag blev lycklig när hon bokade nästa tid, blev jag lika nervös. För att det är så nytt att jag inte riktigt vågar lita på det, inte har vant mig…Och tänk om nästa gång blir kass.

Men så vet jag också att det är inte jag. Jag tycks ha fått förmånen att vara en förmedlande länk för helande kraft. Men, jag tror mig ha kommit på några saker som möjligtvis gör att kraften går starkt genom mig, och det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg. Till dess; ta hand om dig, och tack för att du läste. Kram!