I förra inlägget skrev jag kort om när upptäckte att jag hade förmågan att ge kännbar healing till andra, och dessutom kunna läsa av dem när jag, under healingen, befann mig inuti deras energifält. På samma gång som jag tyckte att det var fantastiskt, hade jag verkligen svårt att ta det till mig. Som den skeptiker jag är var jag tvungen att prova och prova igen, många gånger! Sammanfattningsvis gjorde det, tillsammans med flitiga studier, att jag blev diplomerad healingterapeut snabbare än jag trodde, och nu, ett år senare, är jag någon helt annanstans än då, andligt sett. Dessutom är jag snart även certifierad Soul Realignment practitioner, och vad det innebär kan du läsa mer om två inlägg bakåt.

MEN, det finns fortfarande oändligt mycket jag undrar över när det kommer till healing, vilket är precis som det ska – det är ett underbart mysterium!

En av de sakerna jag undrar är ; varför JAG? Varför har just jag fått förmånen att kunna förmedla ofta kraftfull healing till andra? Förstå mig rätt här; jag vet ju verkligen att det är inte bara är jag. Det finns så många duktiga healers, som hjälpt så otroligt många fler än jag någonsin kommer göra. Jag har bara gått några få steg på en väg som aldrig tar slut.

Och jag älskar det så mycket! Jag tror att svaret är precis det; att det kommer från hjärtat när jag gör det, och jag kan känna hjärtat växa när jag utövar healing. Så mycket tycker jag om det. Jag tycker om det även de gånger jag är nervös innan, och de första gångerna jag fick betalt för det var jag verkligen skakis.

”Vad roligt, lycka till nu”, sa min man innan jag försvann ner till mitt helande rum i källaren med några stenar och kristaller, till min första betalande klient. På distans får tilläggas, det fanns alltså ingen fysisk person som väntade där nere, utan en energikropp. I bästa fall finns det en energikropp, tänkte jag, och tände ljus och rökelse med darrig hand. I värsta fall kan jag erbjuda mig att swisha tillbaka, tänkte jag medan jag kopplade upp mig. Det är inte så farligt. Men det var lögn. Jag tyckte att det hela var alarmerande, eftersom det var min bästa vän som bokat. Tänk om det inte hände någonting, och jag gav totalt fel budskap och HON av alla människor skulle förstå att jag var en bluff. Hon skulle såklart aldrig säga en stavelse åt det hållet, men hon skulle veta det, och det var långt värre.

Men det blev en jättebra healing, med träffsäkra budskap om saker jag inte kunde veta, eftersom hon inte berättat det för någon. Det brukar bli sådana budskap, likt Universum vill bevisa att energilänken mellan mig och klienten existerar även i den fysiska världen. Och precis så är det! Och ju mer känsla, ju mer positiv intention, vilja och kärlek healern bidrar med i processen, desto bättre blir det. Därför tror jag att just jag, i sällskap med många andra, fått förmågan att hela.

Det händer att jag inte fattar varför jag tycker så mycket om det. Jag menar, utifrån sett, ser det med all säkerhet galet ut: Jag, som blundande står och vevar med armarna, omsluter, och drar ut…vadå?! På golvet finns en tom yoga-matta, med utlagda stenar här och var. Men inuti….händer det så mycket!

I nästa inlägg kommer jag berätta om vad som ledde mig in på healingutbildningen, en historia som är allt annat än trevlig, men innehåller många lärdomar. Ta hand om dig, och tack för att du läste!