I förra inlägget lovade jag att berätta vad som fick mig att utbilda mig till healer. Och, inte ovanligt för personer som plötsligt tar ett stort kliv i sin andliga utveckling, föregicks det av en kris. Jag blev nämligen utmattad. Och DET föregicks bl. av min debut, Skuggvinter, en psykologisk thriller som kom i november 2017.

Jag höll på att dö av nervositet innan, men mottagandet överträffade mina förväntningar med råge, och lycklig signerade jag i olika butiker, och gjorde några intervjuer för lokalradio, och tidningar. Men jag mådde inte bra. De sista månaderna innan jag föll ihop sommaren 2018, hade jag alla möjliga symtom. Jag var ständig trött, yr och hörde ofta ljud som av susande skog i huvudet. Jag orkade knappt gå uppför en trappa, och undrade varför jag hade så dålig kondition. Jag blev förkyld varannan vecka. Någon månad efter att Skuggvinter getts ut sökte jag mitt i natten till akuten eftersom att jag var rädd att jag höll på att få en hjärtinfarkt.

”Dina värden är bra, jag skulle satsa allt på att det är stress”, sa läkaren. Ändå förstod jag inte. Inte ens när jag fått min diagnos. Jag minns att jag låg i sängen därför att jag fått en sträng ordination att göra just det. Rådet var inte svårt att lyda, eftersom jag knappt orkade vara uppe. Men att det skulle handla om en utmattning var svårt att acceptera. Det måste vara fel, tänkte jag, och förresten, hur kan de veta? Det var inget provsvar jag fick direkt, utan doktorns gissning. Det är klart att man blir seg om man vilar hela tiden. Nu går jag upp.

Men det räckte med att jag satte mig i köket. Dagsljuset var för starkt, alla ljud för höga. Som att min man slog en kastrull mot mitt huvud, när det enda han gjorde var att ta fram den ur skåpet. Och barnen! Jag fick tårar i ögonen när jag såg dem, och knappt orkade svara på mer än två frågor. Jag brukar jämföra det med att försöka vara normal när man har 39.5 i feber. Det går inte. Man snubblar tillbaka in i sovrummet, mot sängen.

Det blev natt hos mig, på alla sätt. I några månader var det mörkret jag klarade av bäst. Nerdragna persienner, skönt att det blev höst. Och samtidigt inte… Hur länge skulle det här hålla på? Tänk om jag aldrig blev bra? En av de otäckaste sakerna med utmattningen tyckte jag var att det inte fanns någon prognos. Inget; du är nog piggare om två månader. Eller två år?

Parallellt med det började vår äldsta dotter bli helt förändrad. Vi tänkte tonår, och det var det naturligtvis. Vad det tog oss ett bra tag att förstå, var att det även gällde två neuropsykiatriska diagnoser. För att uttrycka det poetiskt kan man säga att mörkret föll över hela vår familj det året, och det kommande, på olika sätt.

MEN, stjärnor syns ju bäst i mörker, eller hur? Efter ett tag började det, hända märkliga saker inuti, och omkring mig. Det var en långsam process, men tog då och då ett riktigt stort steg. Ett som fick mig, och dem runt mig att bli verkligt förundrad var när jag bad och försökte hela vår kanin Mumrik några dagar innan jul 2020. Om det skriver jag i nästa inlägg.

För dig som blir nyfiken på att besöka min hemsida med andliga tjänster hittar du adressen här; http://healingnaradig/

Du som kikar in där, missa inte mitt erbjudande! 50 % rabatt på valfri tjänst! Gäller i dag, och de första två som bokar, så först till kvarn…Kram