I förra inlägget lovade jag att berätta om när en av våra kaniner blev helad. Det skedde i samband med min gradvisa upptäckt av mina mediala och helande förmågor. I utmattningen jag drabbades av sommaren 2018, påbörjade jag nämligen en inre andlig resa. Jag var intresserad innan, även troende, men sprang genom livet, och hade inte stor plats för det inre. Det ändrades radikalt när jag blev sängliggande, och efter ett tag blev jag allt mer medveten om min andlighet.

När jag blev piggare började jag läsa litteratur som stärkte min övertygelse om att det finns en osynlig värld som omger oss, och krafter vi knappt anar styrkan hos. Men även att vi själva besitter mer kraft och gudomlighet än vi tror. Själv kände jag mig dragen till healing. Något år innan utmattningen hade jag besökt ett medium som öppnade vår sittning med att prata om min medialitet, och healingförmåga, och att jag absolut borde göra något av det, om jag ville förstås. Jag nickade och log, medan jag inuti avfärdade jag henne som sympatisk , men inte särskilt duktig. Inte hade väl jag sådana gåvor?

Samtidigt slogs jag av att flera andra medium och healers sagt samma sak. För att göra en lång historia kort blev jag allt friskare, men min livsstil och prioriteringar var annorlunda, och andlighet hade nu en helt annan plats i mitt liv. En av händelser som ledde till att jag förstod att jag hade förmågor utöver det vanliga kom en gråkall dag i december.

Närmare bestämt några dagar innan julafton, då jag släppte ut de två vännerna som syns på bilden ovan. Jag märkte genast att något var på tok med Mumrik. Som om något eller några ben vek sig under honom, han tappade balansen, snurrade till och med runt ett varv och blev sedan stilla. Han såg lika förvirrad ut som jag var. Jag närmade mig honom, och eftersom han är så skygg försökte han gå. Men det blev bara något steg, sedan tappade han åter balansen. Det slutade med att jag bar in honom i buren, och fyllde skålen med mat. Han åt inte. Inuti rasade tankarna;

Vad är det här? Åh, nej, inte nu! Bara dagar kvar till jul, och kontot var hårt belastat av alla köpta klappar. Svårt att få tag på veterinär är det jämt hos oss, och fram för allt ville jag inte mista en kanin i juletid. Både jag och barnen skulle bli så ledsna. Vi hade inte haft Mumrik så länge, men han var så snäll och oförarglig. Jag gör healing på honom, tänkte jag, medan jag lyfte in Vitnos till Mumrik. Hon började glatt glufsa i sig maten utan en blick på sin hängige vän.

Invändningarna kom genast. Det här är galet, det enda rätta är att ringa en veterinär. Och förresten, glöm att det kommer funka! Han kommer inte ens låta dig lägga händerna på honom så länge.

Men nu hade han inte så stort val. Alltså tog jag ut honom igen, satte honom på den kalla och våta marken, och lade en hand på bakre delen av kroppen, där jag uppfattade att problemet var värst. Därefter bad jag, intensivt och med slutna ögon. Jag bad Gud, och ärkeängeln Rafael om hjälp. Jag bad speciella djuränglar, och försökte förnimma grönt, helande ljus. Jag var djupt inne i bönen, ändå registrerade jag att något kändes annorlunda med Mumrik. Bara det att han inte försökte gå, var faktiskt ett litet mirakel i sig.

Det som hände dagen efter var kanske inte så förvånande. Men det vi bevittnade två dagar efter var däremot det. Mer om det i nästa inlägg. Nu säger jag tack till dig som läste, och ha en skön fredag!