I förra inlägget lovade jag att berätta om när något som inte får hända höll på att göra det, och hur stark bönens kraft kan vara, och på samma gång outgrundlig. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Det inträffade i juni förra året. Dagen innan händelsen var en fredag, jag satt i bilen på väg hem från jobbet, och det var en sån där sommardag som vi alla älskar. Varmt, klarblå himmel med bara några moln på. Läge att njuta! Sitta i trädgården och dricka kaffe, och gärna bada förstås.

Jag såg fram emot helgen, samtidigt som jag inte kunde låta bli att tänka på att helger med fint väder ökar drunkningsrisken avsevärt. Då slog det mig att jag kunde be för att ingen, speciellt inte något barn, skulle drunkna denna helg. Jag ber ju för allt möjligt, hela tiden, så varför inte också för det?

Jag bad min bön, svängde in på uppfarten hemma och slukades därefter upp av vardagen. Och visst blev det bad! Vi är en familj som tycker om att bada, så när lördagen kom, och jag såg på väderappen att det var åskvarning från kl. 14 beslutade jag mig för att vi skulle komma i väg innan. Jag ville dessutom att min man skulle följa med. Han jobbar natt och skulle sova till tolv, så det praktiska låg på mig. Jag stuvade ner badkläder, sollotion, kall dryck, samt andra nödvändigheter. Med jämna mellanrum kollade jag väderappen, och bestämde utifrån den när vi skulle åka. När maken vaknade stod vi andra i princip vid ytterdörren och väntade. Han suckade lite, men tycker precis som jag att allt vi kan göra tillsamman är bra, så exakt den tid jag bestämt, startade han bilen. Jag har många brister, men punktlighet är jag bra på;)

Den här bilden är tagen gissningsvis en kvart innan det hände. Hade vi haft stor otur den här dagen hade…jag har fortfarande svårt att tänka på det, men berättar historien i sin helhet inom några dagar. KRAM på er, och var alltid noga med att se efter barnen i badet. Även de som är simkunniga!