Nära en tragedi…

0

Här kommer fortsättningen på den historia jag började skriva i två inlägg bakåt. Har du inte läst det, så börja med att göra det.

Vår familj kom alltså till badplatsen i lagom tid för att hinna bada, innan det annalkande ovädret skulle slå till.

Badplatsen där det hände, fortfarande omtyckt av oss

Jag skulle vara med min yngsta, som ännu inte var simkunnig, i det grunda. De stora barnen gick mot bryggan. Där är det betydligt mer opålitligt; på ena stället är det grunt för att några cm längre bort bli betydligt djupare.

“Du kan väl ha koll på dem”, sa jag till min man.

“De kan simma”, sa han, inte utan att sucka. Jag visste vad han tänkte, och det gjorde jag också. Jag är verkligen en hönsmamma, och värst är jag när det kommer till vatten. Men han gick lydigt mot bryggan, medan jag och min yngsta långsamt vadade ut i vattnet. Jag tittade upp mot himlen, där mörka moln redan tornat upp sig, men som det var nu fick det bara allt att gnistra i ett ännu vackrare ljus. Än fanns det tid att njuta av badet. Och det gjorde jag. Tittade på solen som reflekterades i vattnet, och inte blev det för kallt när jag blev nedskvätt:) Det var en riktigt varm dag, så där kvavt som det kan bli när åskan är på väg. Vi doppade oss, min yngsta flöt runt i sin enorma rosa ring, prydd med stora hallon. Jag tänkte på kaffet jag skulle dricka på stranden sedan, om jag hann, med fötterna i sanden.

En liten stund senare började det dock bli dags att lämna, vilket inte gick någon förbi. Det var fortfarande hettan som reagerade, men vissa moln såg nästan svarta ut, och ett muller hördes i fjärran. Vi stötte ihop med de andra på den plats där vi lämnat våra saker. Kaffet får jag dricka hemma, tänkte jag.

“Det hände något jättehemskt därute, mamma”, sa min äldsta dotter. Jag tittade upp från strandbagen där jag försökte hitta min T-shirt, och först då såg jag att det var något med resten av familjen. Nu började alla att berätta samtidigt, men eftersom min man varit med om hela förloppet och var mest samlad, är det hans berättelse jag återger här:

Han hade stått på bryggan ett tag och haft uppsikt, precis som han lovat mig. Men så fick han lust att hoppa i på andra sidan, det skulle vara skönt med några simtag i fred. Dock kollade han barnen en sista gång, och upptäckte då att vår yngste son, vid tillfället 13 år, omväxlande var ovanför vattenytan, och omväxlande under. Det fanns ett litet huvud precis i närheten, som också dök upp ibland för att sedan försvinna. Hans spontana tanke var att det var en klasskompis som skämtade, men det här var absolut inte okej, och han skulle precis ropa åt killen att sluta, då det lilla huvudet återigen dök upp ovanför ytan, och skrek “Hjälp”.

Min man reagerade blixtsnabbt, och var med några snabba simtag framme hos dem. Han fick upp dem ovanför vattenytan, båda var bleka och kippade efter andan. Sedan försökte han förmå den mindre pojken att släppa vår son, och ta tag i honom istället, men det tog ett tag, eftersom pojken hade sådan panik att han knappt var kontaktbar. När han äntligen lyckats koncentrerade han sig på pojken, som nu klamrade sig fast vid honom med hela sin kraft. Min man är stark och vältränad, men erkände i efterhand att det var svårt, till och med för honom, att få pojken till bryggan, där hans mamma väntade. Mamman tackade, pojken fick inte ur sig ett ord utan var matt och blek. Min familj uppskattade att han var ungefär sju år gammal.

“De sitter fortfarande kvar där”, sa min äldsta dotter och pekade mot bryggan, där två personer satt tätt intill varandra.

“Hoppas de fattar att åskan kommer snart”, sa en av oss.

De första regndropparna slog mot taket när vi precis kommit in i bilen, sedan dundrade det loss. På väg hem satt vi tysta. Hela vägen, allihop, vilket är ovanligt för oss.

Vad hade då hänt? Min son hade simmat runt lite planlöst när han hörde “hjälp, jag bottnar inte här”. Han hade fått syn på pojken, simmat dit, och sagt “Ta tag i mig, jag hjälper dig”. Och sedan drogs han alltså ner under vattnet, och på några sekunder var en kamp på, inte mindre än liv och död, igång.

Personer som håller på att drunkna drabbas naturligtvis av panik, och det är vanligt att de gör just som pojken gjorde; oavsiktligt drar med sig sin räddare ner. Min son kunde inte frigöra sig från honom, inte heller få med båda upp mer än några sekunder. De sekunderna använde pojken till att ropa på hjälp, och som tur var uppmärksammade min man det.

Jag vill inte tänka på hur det annars kunde ha gått. Mamman då? Hennes historia kommer vi aldrig få. Hon sa inget annat än tack, vilket säkerligen berodde på chock. Förmodligen kände de inte till detta badställe sedan innan, hur det som sagt, blir grunt och djupt om vartannat. Kanske uppfattade hon inte ens att situationen blivit farlig förrän hennes barn var uppe på bryggan. Drunkning sker snabbt och tyst. Det räcker med att vi inte är uppmärksamma i någon minut, om vi har otur. Sedan kan allt vara förändrat, för alltid.

En bild från dagen det hände, tagen ungefär en kvart innan. Min yngste son till höger på bilden.

Det tog ett tag för oss att smälta det. Och det tog dagar för mig att komma ihåg bönen jag bett dagen innan det hände:

“Käre gode Gud och änglar, låt inget barn drunkna den här helgen”.

Jag tackar för att ni läste, och avslutar inlägget med uppmaningen att vara försiktig, och aldrig slarva med uppsikten vid badet. Samt tala om för era barn och andra, att man aldrig ska försöka rädda någon som håller på att drunkna ensam, utan kalla på hjälp. Det gjorde inte min son, inte min man heller. Varför? För att i stunden handlar man instinktivt. Därför är det så viktigt att prata om faror som kan uppstå, återkommande. Och innan det händer. Det kan rädda liv. KRAM på er!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke