Har du, likt de flesta av oss, lite väl lätt att stressa upp dig? Försöker spara minuter genom att skynda på och vara effektiv. För att sedan, när dagen väl är över, inse att du gjorde förmodligen en hel del, MEN…du lyckades också jaga närvaron på flykten. Tyvärr. För ironiskt nog; det du strävar efter under dagen är nog detsamma som jag, och många andra vill uppnå:

Vi vill kunna andas ut, känna tillfredställelse, gärna en smula frid. Men alltför ofta tänker vi att detta ska infinna sig vid det magiska ”sedan”. När vi är klara…

I bästa fall blir det på kvällen, när vi kanske är för trötta för att ge oss själva credit för allt vi åstadkommit, och mest känner hur axlarna, eller något annat värker. Men varför måste den där goda och välbehövliga stunden av närvaro skjutas upp?

Jag påstår verkligen inte att den här inlägget är unikt, för mindfulness, att vara här och nu, är ett begrepp som knappast undgått någon. Men med rätta! För det är så viktigt, och givande. Och det behöver inte ta lång tid. Det kan gå så fort som trettio sekunder. Så om du inte har vanan redan, testa att göra så här när du känner att du börjar bli stressad:

Stanna upp i en halv minut, sluta med det du gör. Om du är uppe på benen, stå still. Om du sitter, rikta blicken från det du håller på med för tillfället. Och börja andas, in, håll andan, andas ut. Försök att inte tänka på något speciellt under detta lilla ögonblick av din dag. Om du vill, gör stunden lite längre. Återgå sedan till det du gör. Meningslöst? Inte ett dugg, tvärtom energipåfyllning. Därför är det bra om du gör det flera gånger varje dag.

I nästa inlägg kommer jag berätta mer detaljerat, vad dessa värdefulla micro-pauser faktiskt gör med oss. Ta hand om dig till dess, kram!

Om du som tittar in här inte läst förra inlägget, gör det först. Här är nämligen fortsättningen på när jag gjorde mitt bästa för att hela vår kanin Mumrik, och lyckades(?) Som jag skrev i föregående inlägg var det inte dagen efter mina helande försök som förändringen var störst. Men den fanns!

Det noterade min äldste son då jag bad honom släppa ut Mumrik och Vitnos i hagen. Själv ville jag knappt gå dit. Viljan att hela honom kom verkligen från hjärtat, samtidigt kändes det desperat och oansvarigt. Jag hade börjat googla närmaste veterinärs nummer, om han inte var bättre måste vi ringa, då sonen ropade från trädgården. Fylld av onda aningar gick jag dit.

”Han kan ju visst gå, sa sonen. Titta! Fast han snubblar ibland”. Och det stämde. Han rörde sig mer obehindrat än dagen innan, men tappade balansen ibland. Jag skramlade med maten, och lade upp det i skålarna. De gick in och åt. Jag klappade Vitnos, Mumrik vill helst inte att man rör vid honom. Men ändå- i går hade jag fått göra just det. Hade min healing, och bönerna hjälpt? Böner hade jag visserligen haft tilltro till länge, vet inte hur många böner jag bett för barnen, och annat, men detta..? Det var väl lite för bra för att vara sant. Eller?

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tro, ärligt talat, men dagen efter var Mumrik nästan helt återställd. När julafton kom gick han runt som om han aldrig tagit ett snedsteg i hela sitt liv, och åt med god aptit. Dramat utspelade sig i december 2020, och han har inte snubblat sen dess.

Trots att jag har en utbildning, eller kanske för att jag har en utbildning inser jag att det finns otroligt mycket om healing som jag inte vet. Men jag vet att det fungerar! Nu när jag börjat jobba med det märker jag det nästan dagligen. Blir du nyfiken på att kika in på min hemsida, och se vilka andliga tjänster jag erbjuder, finns länken vid presentationen av mig själv.

Nu önskar jag dig en riktigt fin avslutning på helgen, hoppas att du också har sol, och bjuder som avslutning på en bild av våra tre yngsta kaniner. Sötchock utlovas:)

I förra inlägget lovade jag att berätta om när en av våra kaniner blev helad. Det skedde i samband med min gradvisa upptäckt av mina mediala och helande förmågor. I utmattningen jag drabbades av sommaren 2018, påbörjade jag nämligen en inre andlig resa. Jag var intresserad innan, även troende, men sprang genom livet, och hade inte stor plats för det inre. Det ändrades radikalt när jag blev sängliggande, och efter ett tag blev jag allt mer medveten om min andlighet.

När jag blev piggare började jag läsa litteratur som stärkte min övertygelse om att det finns en osynlig värld som omger oss, och krafter vi knappt anar styrkan hos. Men även att vi själva besitter mer kraft och gudomlighet än vi tror. Själv kände jag mig dragen till healing. Något år innan utmattningen hade jag besökt ett medium som öppnade vår sittning med att prata om min medialitet, och healingförmåga, och att jag absolut borde göra något av det, om jag ville förstås. Jag nickade och log, medan jag inuti avfärdade jag henne som sympatisk , men inte särskilt duktig. Inte hade väl jag sådana gåvor?

Samtidigt slogs jag av att flera andra medium och healers sagt samma sak. För att göra en lång historia kort blev jag allt friskare, men min livsstil och prioriteringar var annorlunda, och andlighet hade nu en helt annan plats i mitt liv. En av händelser som ledde till att jag förstod att jag hade förmågor utöver det vanliga kom en gråkall dag i december.

Närmare bestämt några dagar innan julafton, då jag släppte ut de två vännerna som syns på bilden ovan. Jag märkte genast att något var på tok med Mumrik. Som om något eller några ben vek sig under honom, han tappade balansen, snurrade till och med runt ett varv och blev sedan stilla. Han såg lika förvirrad ut som jag var. Jag närmade mig honom, och eftersom han är så skygg försökte han gå. Men det blev bara något steg, sedan tappade han åter balansen. Det slutade med att jag bar in honom i buren, och fyllde skålen med mat. Han åt inte. Inuti rasade tankarna;

Vad är det här? Åh, nej, inte nu! Bara dagar kvar till jul, och kontot var hårt belastat av alla köpta klappar. Svårt att få tag på veterinär är det jämt hos oss, och fram för allt ville jag inte mista en kanin i juletid. Både jag och barnen skulle bli så ledsna. Vi hade inte haft Mumrik så länge, men han var så snäll och oförarglig. Jag gör healing på honom, tänkte jag, medan jag lyfte in Vitnos till Mumrik. Hon började glatt glufsa i sig maten utan en blick på sin hängige vän.

Invändningarna kom genast. Det här är galet, det enda rätta är att ringa en veterinär. Och förresten, glöm att det kommer funka! Han kommer inte ens låta dig lägga händerna på honom så länge.

Men nu hade han inte så stort val. Alltså tog jag ut honom igen, satte honom på den kalla och våta marken, och lade en hand på bakre delen av kroppen, där jag uppfattade att problemet var värst. Därefter bad jag, intensivt och med slutna ögon. Jag bad Gud, och ärkeängeln Rafael om hjälp. Jag bad speciella djuränglar, och försökte förnimma grönt, helande ljus. Jag var djupt inne i bönen, ändå registrerade jag att något kändes annorlunda med Mumrik. Bara det att han inte försökte gå, var faktiskt ett litet mirakel i sig.

Det som hände dagen efter var kanske inte så förvånande. Men det vi bevittnade två dagar efter var däremot det. Mer om det i nästa inlägg. Nu säger jag tack till dig som läste, och ha en skön fredag!

I förra inlägget lovade jag att berätta vad som fick mig att utbilda mig till healer. Och, inte ovanligt för personer som plötsligt tar ett stort kliv i sin andliga utveckling, föregicks det av en kris. Jag blev nämligen utmattad. Och DET föregicks bl. av min debut, Skuggvinter, en psykologisk thriller som kom i november 2017.

Jag höll på att dö av nervositet innan, men mottagandet överträffade mina förväntningar med råge, och lycklig signerade jag i olika butiker, och gjorde några intervjuer för lokalradio, och tidningar. Men jag mådde inte bra. De sista månaderna innan jag föll ihop sommaren 2018, hade jag alla möjliga symtom. Jag var ständig trött, yr och hörde ofta ljud som av susande skog i huvudet. Jag orkade knappt gå uppför en trappa, och undrade varför jag hade så dålig kondition. Jag blev förkyld varannan vecka. Någon månad efter att Skuggvinter getts ut sökte jag mitt i natten till akuten eftersom att jag var rädd att jag höll på att få en hjärtinfarkt.

”Dina värden är bra, jag skulle satsa allt på att det är stress”, sa läkaren. Ändå förstod jag inte. Inte ens när jag fått min diagnos. Jag minns att jag låg i sängen därför att jag fått en sträng ordination att göra just det. Rådet var inte svårt att lyda, eftersom jag knappt orkade vara uppe. Men att det skulle handla om en utmattning var svårt att acceptera. Det måste vara fel, tänkte jag, och förresten, hur kan de veta? Det var inget provsvar jag fick direkt, utan doktorns gissning. Det är klart att man blir seg om man vilar hela tiden. Nu går jag upp.

Men det räckte med att jag satte mig i köket. Dagsljuset var för starkt, alla ljud för höga. Som att min man slog en kastrull mot mitt huvud, när det enda han gjorde var att ta fram den ur skåpet. Och barnen! Jag fick tårar i ögonen när jag såg dem, och knappt orkade svara på mer än två frågor. Jag brukar jämföra det med att försöka vara normal när man har 39.5 i feber. Det går inte. Man snubblar tillbaka in i sovrummet, mot sängen.

Det blev natt hos mig, på alla sätt. I några månader var det mörkret jag klarade av bäst. Nerdragna persienner, skönt att det blev höst. Och samtidigt inte… Hur länge skulle det här hålla på? Tänk om jag aldrig blev bra? En av de otäckaste sakerna med utmattningen tyckte jag var att det inte fanns någon prognos. Inget; du är nog piggare om två månader. Eller två år?

Parallellt med det började vår äldsta dotter bli helt förändrad. Vi tänkte tonår, och det var det naturligtvis. Vad det tog oss ett bra tag att förstå, var att det även gällde två neuropsykiatriska diagnoser. För att uttrycka det poetiskt kan man säga att mörkret föll över hela vår familj det året, och det kommande, på olika sätt.

MEN, stjärnor syns ju bäst i mörker, eller hur? Efter ett tag började det, hända märkliga saker inuti, och omkring mig. Det var en långsam process, men tog då och då ett riktigt stort steg. Ett som fick mig, och dem runt mig att bli verkligt förundrad var när jag bad och försökte hela vår kanin Mumrik några dagar innan jul 2020. Om det skriver jag i nästa inlägg.

För dig som blir nyfiken på att besöka min hemsida med andliga tjänster hittar du adressen här; http://healingnaradig/

Du som kikar in där, missa inte mitt erbjudande! 50 % rabatt på valfri tjänst! Gäller i dag, och de första två som bokar, så först till kvarn…Kram

I förra inlägget skrev jag kort om när upptäckte att jag hade förmågan att ge kännbar healing till andra, och dessutom kunna läsa av dem när jag, under healingen, befann mig inuti deras energifält. På samma gång som jag tyckte att det var fantastiskt, hade jag verkligen svårt att ta det till mig. Som den skeptiker jag är var jag tvungen att prova och prova igen, många gånger! Sammanfattningsvis gjorde det, tillsammans med flitiga studier, att jag blev diplomerad healingterapeut snabbare än jag trodde, och nu, ett år senare, är jag någon helt annanstans än då, andligt sett. Dessutom är jag snart även certifierad Soul Realignment practitioner, och vad det innebär kan du läsa mer om två inlägg bakåt.

MEN, det finns fortfarande oändligt mycket jag undrar över när det kommer till healing, vilket är precis som det ska – det är ett underbart mysterium!

En av de sakerna jag undrar är ; varför JAG? Varför har just jag fått förmånen att kunna förmedla ofta kraftfull healing till andra? Förstå mig rätt här; jag vet ju verkligen att det är inte bara är jag. Det finns så många duktiga healers, som hjälpt så otroligt många fler än jag någonsin kommer göra. Jag har bara gått några få steg på en väg som aldrig tar slut.

Och jag älskar det så mycket! Jag tror att svaret är precis det; att det kommer från hjärtat när jag gör det, och jag kan känna hjärtat växa när jag utövar healing. Så mycket tycker jag om det. Jag tycker om det även de gånger jag är nervös innan, och de första gångerna jag fick betalt för det var jag verkligen skakis.

”Vad roligt, lycka till nu”, sa min man innan jag försvann ner till mitt helande rum i källaren med några stenar och kristaller, till min första betalande klient. På distans får tilläggas, det fanns alltså ingen fysisk person som väntade där nere, utan en energikropp. I bästa fall finns det en energikropp, tänkte jag, och tände ljus och rökelse med darrig hand. I värsta fall kan jag erbjuda mig att swisha tillbaka, tänkte jag medan jag kopplade upp mig. Det är inte så farligt. Men det var lögn. Jag tyckte att det hela var alarmerande, eftersom det var min bästa vän som bokat. Tänk om det inte hände någonting, och jag gav totalt fel budskap och HON av alla människor skulle förstå att jag var en bluff. Hon skulle såklart aldrig säga en stavelse åt det hållet, men hon skulle veta det, och det var långt värre.

Men det blev en jättebra healing, med träffsäkra budskap om saker jag inte kunde veta, eftersom hon inte berättat det för någon. Det brukar bli sådana budskap, likt Universum vill bevisa att energilänken mellan mig och klienten existerar även i den fysiska världen. Och precis så är det! Och ju mer känsla, ju mer positiv intention, vilja och kärlek healern bidrar med i processen, desto bättre blir det. Därför tror jag att just jag, i sällskap med många andra, fått förmågan att hela.

Det händer att jag inte fattar varför jag tycker så mycket om det. Jag menar, utifrån sett, ser det med all säkerhet galet ut: Jag, som blundande står och vevar med armarna, omsluter, och drar ut…vadå?! På golvet finns en tom yoga-matta, med utlagda stenar här och var. Men inuti….händer det så mycket!

I nästa inlägg kommer jag berätta om vad som ledde mig in på healingutbildningen, en historia som är allt annat än trevlig, men innehåller många lärdomar. Ta hand om dig, och tack för att du läste!

Även om andlighet funnits i mitt liv länge, är det en relativt kort tid jag utövat det. Eller – böner, att dra budskapskort och försöka vara en så god människa som möjligt, det är väl etablerat. Likadant med meditation, attraktionslagen och säkert en hel del annat som jag inte ens tänker på att jag gör / känner tillit till, för att det är så självklart för mig numera. Men att ge healing, det är ganska nytt. Jag kan ärligt säga att jag förundras så mycket över det, och att jag knappt vet vad jag gör egentligen…

Det är naturligtvis inte helt sant. Jag är diplomerad healingterapeut, och under utbildningen fick jag lära mig olika tekniker för hur jag skulle koppla upp mig mot den Högsta Källan /Gud / Universum (kärt barn har många namn), och därefter olika sätt att ge healing på. Chakrabalansering, intuitiv healing, healing med fullmånens hjälp är några exempel. Jag kommer aldrig glömma en av de första gångerna jag tränade på att ge healing till en av de andra eleverna, utanför lektionstid. Bara för att förtydliga vill jag berätta att det var lektioner på webben, och därmed distanshealing, något jag fortfarande ägnar mig åt. Vi hade kommit överens om klockslag, hon hade lagt sig ner för att ta emot, och jag befann mig på ett ostört ställe i mitt hem (inte helt lätt, vi har fyra barn som alla bor hemma) men jag hade gått undan. Jag kopplade nervöst upp mig, och bad samtidigt en bön, hon hade lovat att ge ärlig feedback, och jag ville så gärna att det skulle funka, men tvivlade starkt på om jag hade förmåga…

Och så, plötsligt, var jag inuti ett energifält med massor av känslor. Ojdå, tänkte jag, och det var min sista tanke på en stund. I stället var det ett annat sinne som framträdde; ett som på något mystiskt vis kände, såg och hörde inuti fältet samtidigt. Jag fick tydligt till mig att jag skulle ”dra ut” något ur både hjärt- och halschakra, och det gjorde jag en bra stund. Och samtidigt som jag greps av en kortvarig lycka – jag tycktes ju ha ha kommit i kontakt med något här – blev jag förtvivlad. Vad sårad hon har blivit, och lurad, minns jag att jag kände. När stunden var över var jag lite dimmig och groggy, men skrev kortfattat till henne vad jag fått till mig, en överenskommelse vi hade.

Hon skrev senare tillbaka något i stil med; ”Vad var det du GJORDE?! Jag känner mig typ 20 kg lättare, som jag fått tillbaka förmågan att andas. Och allt du skrev stämmer! Jag har blivit så sårad och bedragen, och försöker läka efter det”.

Det var en stor stund för mig, första gången jag fick en tydlig bekräftelse på att jag kunde förmedla healing på ett kännbart sätt, och även ta emot budskap. Ändå var jag långtifrån övertygad. Jag har alltid varit realist och ganska skeptisk, och faktiskt ateist fram till att jag var tjugoåtta år. Så jag var tvungen att träna igen och igen, och sökte frivilliga i gruppen som ville ta emot och ge ärlig återkoppling. Vilket var ett perfekt utgångsläge, för jag kände ingen av dem och visste alltså inget om dem.

Gång på gång kom liknande besked; De kände healingen, antingen genom att bli djupt avslappnade, förnimma värme eller kyla, se färger, inre bilder, uppleva lycka eller frid. Sällan allt av det, men i stort sett alltid något. Och informationen jag fick till mig om dem var korrekt! Det har gått ett drygt år sedan den första gången, vid nyår startade jag upp mitt företag som healer, i liten skala, och…jag vet fortfarande inte vad jag gör egentligen…

Men min healing ger ofta resultat, också gällande kroppsliga besvär. Senast förra veckan gav jag en klient med mycket värk healing, och i går rapporterade hon att hon mår mycket bättre än innan. Och jag vill bara utbrista …Va!? Hur är det möjligt? Hur kan JAG? Parallellt med att jag blev lycklig när hon bokade nästa tid, blev jag lika nervös. För att det är så nytt att jag inte riktigt vågar lita på det, inte har vant mig…Och tänk om nästa gång blir kass.

Men så vet jag också att det är inte jag. Jag tycks ha fått förmånen att vara en förmedlande länk för helande kraft. Men, jag tror mig ha kommit på några saker som möjligtvis gör att kraften går starkt genom mig, och det kommer jag skriva mer om i nästa inlägg. Till dess; ta hand om dig, och tack för att du läste. Kram!

Händer det att du undrar över vem du är, egentligen? Bakom rollen som förälder, anställd, eller partner? Bortom personliga strävanden och misslyckanden, och dina egna och andras beskrivningar av dig, det vi kallar för identitet. Vem är DU? Vad är din uppgift här på jorden?

Tittar du upp mot stjärnorna ibland och önskar att ditt liv var en pusselbit i ett större sammanhang, där helheten skulle förklara det du undrar över? För samtidigt som många av oss känner oss själva ganska bra, finns det ofta sidor hos oss som vi inte begriper oss på. Det kan vara en obegriplig rädsla, att vi råkar ut för samma problem i våra kärleksrelationer, eller alltid har ont om pengar…

Du kanske även hör till dem som inte bara önskar, utan tror att det finns en större mening med vår existens? En som vi inte alltid ser, men som är högst verklig, och styrs av långt mer avancerade lagar än de vi fysiska vi förstått.

Soul Realignment är en metod där man med hjälp av Akashakrönikan får svar på viktiga livsfrågor. Om du inte är bekant med begreppet, kan jag berätta att Akashakrönikan, även kallad Akasha-arkiven eller Livets Bok, (på engelska The Akashic Records), kan beskrivas som ett enormt, esoteriskt bibliotek där all information om allt och alla, i all tid finns registrerad.

Jag kommer snart kunna erbjuda dig två läsningar. Den första handlar om att belysa vem du är på själsnivå, till och med på vilken planet du först inkarnerade! Du får veta vilka gåvor och styrkor du har, och hur du, i enlighet med dem, bäst skapar överflöd på alla plan. Det är otroligt värdefulla insikter för dig som vill lära känna dig själv på djupet.

I den större läsningen, får du förutom vetskapen om vem du är innerst inne, även reda på vad som hindrar dig i din utveckling framåt. Detta genom att vi tittar på tidigare liv, där blockeringar och oönskad karma uppkommit.

Men det följer ytterligare klarhet. Men det stannar inte där!

Soul Realignment innebär även en fullständig rensning av negativa karmamönster, och vid behov även en återställning av din själsstruktur. Du blir alltså helt fri från gamla begränsningar, och är mer redo än någonsin för att verkligen skapa nytt!

Men – är det verkligen så lätt?! Ja, energimässigt sett öppnar Soul Realignment denna unika möjlighet!

Men – för att detta ska integreras även på det fysiska planet och bli en bestående förändring, behövs även praktisk handling. Under läsningen tittar vi därför också på hur du kan skapa vanor och val som går mer i stil med det liv du önskar leva för att upprätthålla din nya karma. Du behöver inte bli orolig, det handlar inte om att du radikalt ska ändra på allt i din tillvaro. Tvärtom är det ofta de små förändringarna som över tid leder till en ny livsstil. Därför får du som vill med dig en liten läxa hem, en som jag hjälper dig att skriva under sessionen.

Sammantaget är Soul Realignment en både magisk och praktisk metod för dig som vill starta på nytt, mitt i livet, och jag är så lycklig över att jag snart kommer vara certifierad Soul Realignment Practitioner.

Blir du nyfiken? Kanske sugen på att boka? För att fira med er kommer jag ha ett fint öppningserbjudande inom kort, till de tre första som bokar. Är du intresserad av att veta mer, eller till och med boka en läsning, hör av dig. Min hemsida där jag erbjuder mina andliga tjänster hittar du på http://healingnaradig.com/

Presentation av mig

Varmt välkommen hit! Detta är inte första bloggen jag startar, inte heller den första andliga, men däremot är det första gången jag bloggar hos Vivi Linde, och det gör jag med stolthet. Vivi är, tillsammans med Camilla Elfving, mina största förebilder i det andliga Sverige, och jag lyssnar på deras podd, Mediumpodden varje vecka. Men vem är jag då?

Först och främst är jag mamma till fyra barn, och författare till Skuggvinter, en psykologisk thriller. Mitt deltidsarbete som lokalvårdare ger mig lyckligtvis utrymme för det jag älskar!

När Skuggvinter gavs ut i slutet av 2017 var jag naturligtvis överlycklig, min högsta dröm hade ju gått i uppfyllelse! Nu följde ett intensivt marknadsföringsarbete med bokmässa, signeringar i flera städer, och en och annan intervju, i både radio och TV.

Tyvärr föll jag ihop i utmattning sommaren efter. Skuggvinter var inte på något vis den huvudsakliga boven i dramat, utmattningen var ett resultat av en alltför hektisk, och i unga år, svår livssituation. Och det här vi kommer in på avdelningen för dolda välsignelser, och anledningen till att jag i dag vill blogga för ett av Sveriges största medium.

Jag hade rest inuti många gånger, bl. a har jag gått länge i psykoterapi. Men jag hade aldrig vaknat upp andligt på det sätt jag gjorde under mina sjukaste månader i sängen. Vägen tillbaka har varit lång, och som tur är, är jag inte framme ännu. Jag väljer att skriva tur därför att jag inte längre har ambitionen att komma tillbaka till livet före utmattningen. Det är något nytt som väntar.

Min resa mot bättre hälsa ledde mig in på en utbildning för healingterapeuter. Jag påbörjade den med hoppet om att kunna hela mig själv, och dem jag älskar. Vi är en en aningen dysfunktionell familj nämligen, med flera neuropsykiatriska diagnoser hos två av barnen. Inte världens mest harmoniska tillvaro, när tre av dem dessutom är tonåringar😉

Men när jag sedan stod med diplomet i handen var det med insikten att jag kunde läsa av andra; drag i deras personlighet, känslomässiga tillstånd, erfarenheter och minnen. Mestadels övade jag på personer i gruppen som jag inte kände, och därför inte visste något om. Min healing visade sig dessutom ofta ge goda resultat. Ingen var mer förvånad än jag!

Troende hade jag varit länge, likaså intresserad av andlighet, men det här var något helt nytt. Jag är lika förundrad över det än, men eftersom det hänt alltför många gånger för att vara en slump, har jag börjat acceptera att jag har den gåvan, och förmånen att få använda den.

Detta är, som ni säkert förstår, den väldigt korta pytte-versionen av det hela. En längre får du om du väljer att följa mig här, och det hoppas jag förstås att du gör. Inläggen kommer handla om allt från hur du ger dig själv healing, och kan utvecklas medialt, till spännande forskning inom det andliga området, och mycket annat. Förhoppningsvis kommer den inspirera dig att söka dig inåt, men även utåt, i den riktning DU vill. För min blogg handlar kanske framför allt om nyfikenhet, och mod.

En del skulle kalla det jag, och andra healers och medium, håller på med för galenskap. Ibland tänker jag att hade jag vetat att jag skulle starta ett företag där jag erbjuder andliga tjänster, för två år sedan, hade jag nog trott att jag blivit knäpp… Vem är jag som inbillar mig att JAG skulle kunna…? Och skylta med det på nätet dessutom?

Nu säger jag; Well, vilken tur att vi finns, alla vi som vågar! För i den andliga verklighet jag blir mer och mer bekant med lyser det osynliga ofta mer än det synliga, energier är högst verkliga, och vi är alla omgivna av större krafter än vi kan föreställa oss. Faktum är att vi är så mycket mer än vi tror! Om vi bara har modet att inse det, och handla därefter…Och även det är en av mina förhoppningar med att blogga här, att hjälpa dig att se en del av det jag upptäckt på min resa. Kanske har du kommit mycket längre än mig, och åkt på helt andra vägar? Eller ser samma företeelser, men på ett annorlunda vis? Vad bra, då kan vi berika varandra!

Vem du än är hoppas jag att du vill stiga in i min värld en stund, genom denna magiska portal, bloggen;) Och återkomma. Välkommen!